Alla behöver en Kaosdirigent!

 
 
 
Fina Camilla AKA Kaosdirigenten AKA Kuratorn. Suck vad jag kommer att sakna henne i min jobbvardag. Hon skrev ett så fint inlägg om mig på sin blogg och jag kan ju bara säga right back at ya! ♥ 
 
Igår hade hade vi fotosession i personalrummet. Vi förevigade vårt moment. Kompisfläta. 
 
Hon har lovat att komma och hälsa på oss i Nyköping. Annars kommer jag och kidnappar henne. Rullar in henne i en matte som jag viker in dubbel i lilla bakluckan på Gula faran. Nemas problemas. 
 
Idaggör jag min sista dag på Lagersbergsskolan. Vi ska se på film och mysa. Och kramkalas. Framförallt kramkalas. Jösses vad jag kommer sakna mina elever ♥
 
 
 
 
 
 



Det är lite sånt som gör att man känner livet i sig

 
 
 
 
Igår var jag ute med kolleger. Vi var på Annas vinbar och delikatesser som jag nu tänkte berätta för er vad jag tycker om: väl värt ett besök! Do it. Cheeses vilken god OST! Yummie. Och vin. Och världens goaste chailatte. Och världens största pralin i chokladbollsformat. Det är lite sånt som gör att man känner livet i sig. 
 
Går du till Annas Vinbar en helg så kommer du säkerligen stöta på min söta kollega Hanna som jobbar extra där. Hon är kunnig på det här med delikatesser och helt underbart serviceinriktad. Say hello from me ♥



För så gör Prinsessor!

 
 



Say hello to mah blingbling..

 
 



Den stora flyttpsykosen

 
Jag har packat hela dagen. Från morgon till sena kväll. Mina barn har varit otroligt duktiga med tanke på den extremt tråkiga mamman som bara väser och fräser för att hon är stressad. Hey! Hur kul det än må vara att flytta så är en flytt alltid en flytt. Jag avskyrt. Jag vill bara att allt ska vara klappat och klart. 
 
Ett problem som jag nu har märkt ställer till det här med flyttpackande för mig är mitt alldeles för stora behov av att ha var sak på sin plats. Jag vill att varenda liten pryl ska ha ett eget hem. Läs: ask, bruk, behållare av något slag. Vet ni vilken tid det tar att pyssla ihop alla småpryttlar med ett eget hem? Om jag bara hade kunnat släppa det där och bara ösa ner skiten i några rullar sopsäckar? Äsch.
 
Man skulle kunna tro att jag som flyttat 7 gånger de senaste åren borde ha stenkoll på det här med flyttande men icke. De första gångerna jag flyttade så packade jag allt i plastpåsar från Ica. Nu har jag bättre hand med kartonger men istället snöar jag in mig på det här förbannade ihopparandet. Jag anar en flyttpsykos. En analys på det kanske? Jag får ta och fråga min kära vän kuratorn AKA Kaosdirigenten
 
Hur som haver. Vår sista helg är gjord i vårt nuvarande hem och vår nuvarande stad. Det är nära nu ♥
 
Muffinsformarnas place to be.. 
 



Att separera

Att separera är lite som att dö en smula. Allt det man hade trott på går upp i rök. Inga drömmar. Ingen framtid. Och hur i helvete ska jag klara mig nu då? Så var det i alla fall för mig.

 

Jag träffade barnens pappa när jag var 17 år. Tre månader senare var jag gravid. Vi flyttade ihop. Han skaffade ett jobb. Jag satsade på att få så mycket som möjligt klart i skolan eftersom jag fortfarande gick på gymnasiet. Vi skulle fixa det här! Vi skulle minsann visa dom. Dom med deras blickar. Dom som vi visste vad dom tänkte. Kan verkligen två så unga människor ta hand om ett barn? Det där kommer aldrig att hålla! Han var min stora kärlek och nu väntade vi barn. Vi kunde vi inte föreställa oss något annat. Jag trodde att det var vi. För resten av livet.

 

Men hur mycket vet man om livet när man är 17 år? Med facit i hand så var det alldeles för tidigt att bli föräldrar. Vi lekte vuxna. Vårt förhållande blev allt mer infekterat och destruktivt. Men det sista jag skulle göra det var att låta dom få rätt. Dom med blickarna. Jag skulle kämpa för min familj. Jag skulle göra allt i min makt för att hålla ihop kärnfamiljen! Om det så innebar att sköta både hushåll och barn och samtidigt hålla käft. Husfriden mina vänner, husfriden. Och så länge det såg bra ut på håll så kunde jag nöja mig med det. Jag ville bevisa för världen runt i kring att jag klarade av mitt ansvar som mamma – mitt ansvar att vara en familj.

 

Men ack så fel jag hade. Nu vet jag att föräldraskapet inte hänger samman med kärnfamiljen. Nu vet jag att den där ytan inte är så viktig. För viktigast av allt är barnen. Och att hålla ihop ett öppet sår – som vår familj då var, är inte något som man gör för barnens skull. Det bästa jag kunde göra för mina barns skull det var att börja om på nytt. Vi tre. Det var jobbigt. Jobbigt som fan. Jag tror att det tog mig runt två veckor att sörja min dröm. Min dröm om kärnfamiljen. Jag satt på en stol i mammas och pappas kök och stirrade i väggen. Och så grät jag. Inte för den förlorade kärleken. Den var död för längesedan. Jag grät för att jag hade misslyckats. Och för att jag var rädd. Jag har nog aldrig känt mig så liten. Men den tiden var viktig. Jag behövde tid att sörja.

 

När två veckor hade gått så torkade jag tårarna och började sakta men säkert bygga upp ett nytt liv tillsammans med mina barn. Små men viktiga steg. Jag är otroligt glad över att jag har gjort den här resan. Jag har gått stark ur något som jag från början trodde var min död. Och för mina barns skull är det här det absolut viktigaste jag har gjort. 

 

Där och då är det svårt att förstå meningen med det hela men ge det tid. Och se tillbaka. En separation är slutet på något men också början på något nytt..

 

 Och för guds skull – länge leve familjen i ALLA olika sorters konstellationer!

 

 

 




Sopar ihop det sista..

- Men Sophie! Du måste blogga!! Du kommer tappa dina läsare annars! sa min elev till mig. Ja så sant så. Men jag har ju världens bästa läsare. Världens bästa läsare som förstår att mitt liv håller på att helt vända blad. Och det är en jäkla process som tar upp all min vakna tid. Just nu håller vi på och sopar ihop det sista av vårt liv i Eskilstuna. Jag håller på att sammanställa och dokumentera på jobbet. Allt för en bra överlämning. Mitt nya jobb har jag ännu inte hunnit börja tänka på men jag har rekat lite litteratur som jag tror jag kan suga åt mig nyttigheter från. Jag ska ju fortsätta jobba i skolvärlden men med barn med olika diagnoser och det är så spännande. Jag ser verkligen fram emot det. 
 
Idag är det exakt en vecka kvar tills vi lämnar Eskilstuna. Nästa torsdag blir vår sista dag. Fredagen därefter ska jag skola in V&V på sin nya skola. Jag önskar och hoppas så att de känner sig tillfreds med det. Det är svårt att veta. De verkar spända men på ett positivt sätt inför det här med att byta stad. Vi är ju inte de första i världshistorien. Men ibland känns det lite så. Hur fan gör man? På något sätt vill jag ändå tro att där jag befinner mig där är också mina barns trygghet. Och då spelar det ingen roll vart än i världen vi står. Hey! Det är ju faktiskt bara Nyköping. Inte Kenya. 
 
 
Även betongen kan vara vacker.. 
 
 
Ni som tycker det är trist med all denna tid som går mellan uppdateringarna här, jag uppmanar ER att följa mig på Instagram. Där kan ni följa mig i well, lite micro men ändå tätare. Do it! vi3motvarlden I think..



Avskedsparty, Snailmail och ett litet glassberg

Igår kväll hade barnen avskedsparty för sina närmsta vänner. Pizza och film. Simple as that. Och så ett litet glassberg för den blivande sexåringen ♥ Flytten kommer ju verkligen mitt i födelsedagar och jul. Men nu slog vi i alla fall några flugor i en smäll och barnen var helnöjda. Dom hade fint skrivit den nya adressen på lappar som kompisarna fick med sig hem. Brevvännernas återkomst kanske? Vi hoppas på de. Snailmail är ju fantastiskt!
 
 
 
 
 
 



What to do in Bollnäs?

 
Ååh, finally lite bloggtid ♥ I ett hotellrum. I Bollnäs. Var annars? Om det är någonstans på jorden man ska vara för att få lite tid över så är det i Bollnäs. För här finns det ingen som kan störa! Vad Bollnäsborna gör om lördagarna det vet jag inte? Men på fredagnätterna är dom fulla och slåss på torget i alla fall. Precis som vilken stad som helst. Men sen försvinner dom. Och så är det dött. Mysko..
 
D som jobbar för UR just nu är alltså i Bollnäs för att jobba den här veckan. Mina älskade ungar är hos sin farmor och träffar sin pappa som är på besök i Sverige. Och vad skulle jag göra då om inte sätta mig i bilen och köra fyra timmar för att få pussa på min kärlek? Sliskigt I know. Höhö.. But I did. Och nu sitter jag här medan D är på jobb. Jag har redan shoppat det som fanns att shoppa. MEN. Jag ska vara smart nu. Jag ska ta vara på tiden och skriva lite omdömen. Heja heja. 
 
Hoppas ni har en härlig lördag! Puss 
 
 
 
 
 



Kökssoffa och barnsäng till salu

 
 
 
Jag har även en KURA barnsäng (vändbar) som jag vill bli av med!
 



Radhusbloggen


Hej hörrni! Jag har inte glömt bort er eller bloggen jag har bara så jäkla mycket annat just nu! Det är utvecklingssamtal, omdömesskrivning, flyttpackning, födelsedagskalas, skolbyte, trasiga bilar, viktiga papper, lägenhetsmeck med mera med mera. Men det kommer bli bra till slut.  Den 29:e november jobbar jag min sista dag i Eskilstuna. Den 30:e november ska Vincent och Vilja skolas in på sin nya skola. STORT. 
 
På fredag vankas det avskedsparty för Vincent och Vilja och deras kompisar ♥ Det känns i hjärtat vill jag lova. Det är mycket blandade känslor. 
 
Många har frågat om jag kommer att fortsätta blogga efter vi flyttat. JA! Ja ja ja! Självklart!! Det kommer ju bli rena rama radhusbloggen förstår ni väl?!
 
 
 
 
 
 
 



Stora förändringar - Ny stad ♥

 
Okej nu är det officiellt. Lite tidigare än väntat. Men here we go. I december kommer vi att flytta från Eskilstuna. Jag och D har köpt radhus. I Nyköping. Jag har fått ett nytt jobb och Vincent och Vilja kommer att börja på en ny skola. Det här är ett helt nytt kapitel i vårt liv och jag måste nog vara världens lyckligaste människa just nu ♥
 
Men. Det jobbiga med det här är förstås mina elever. Jag berättade för dom idag (och jag vet att flera av er läser det här) att jag ska flytta. Det var jättejobbigt. Både för barnen och för mig. Många tårar blev det. Men så är livet. Förändringar kommer vi få tas med vare sig vi vill eller inte. Men vi har lovat varandra att vi ska hålla kontakten. Tack gode gud för sociala medier.
 
Så samtidigt som jag är jättelycklig och spänd inför vad framtiden har att erbjuda med nytt jobb, sambo och ny stad så känns det sorgligt att lämna alla fina ungar ♥ Som lärare spenderar man mycket tid med sina elever och man hinner komma varandra väldigt nära på ett sätt. Ens klass blir lite som ens familj på sätt och vis. Och det här var min första klass. Det är speciellt. Jag kommer alltid att bära med mig varenda unge från den här tiden ♥
 
Nu hoppas jag att de sista veckor jag har kvar på Lagersbergsskolan blir en riktigt bra tid för mig och barnen. Att vi hinner smälta det här tillsammans och att vi börjar blicka framåt.
 
Till mina elever: Ni är bäst och ni ska fortsätta kämpa! Ni är riktiga fighters allihopa. Det kommer man långt på i livet.
 
 
 
 
 



Höstlov i Nyköping

Vi har finally höstlov och är i Nyköping och hänger. Det är trevligt här ♥ Vi tog bussen hit igår. D är i Stockholm och jobbar men vi reder oss själva. Vi utforskar stan lite. Och jag tvättar lite. Åt honom? Nej nej. Åt mig själv. Vad trodde ni?
 
 Vad gör ni? Firar ni Hallo? Här är det så mycket annat som händer just nu att årets halloweenfirande har fått stå tillbaka lite. Vi får ta igen det nästsa år - dubbelt upp! 
 
Men godis och mys ska vi ha. Och så har vi ju mig. Häxan. Så helt utan halloweenkänsla blir vi ju inte. 
 
 
 
 
Välkommen höstlov! Du är efterlängtat.