Att separera

Att separera är lite som att dö en smula. Allt det man hade trott på går upp i rök. Inga drömmar. Ingen framtid. Och hur i helvete ska jag klara mig nu då? Så var det i alla fall för mig.

 

Jag träffade barnens pappa när jag var 17 år. Tre månader senare var jag gravid. Vi flyttade ihop. Han skaffade ett jobb. Jag satsade på att få så mycket som möjligt klart i skolan eftersom jag fortfarande gick på gymnasiet. Vi skulle fixa det här! Vi skulle minsann visa dom. Dom med deras blickar. Dom som vi visste vad dom tänkte. Kan verkligen två så unga människor ta hand om ett barn? Det där kommer aldrig att hålla! Han var min stora kärlek och nu väntade vi barn. Vi kunde vi inte föreställa oss något annat. Jag trodde att det var vi. För resten av livet.

 

Men hur mycket vet man om livet när man är 17 år? Med facit i hand så var det alldeles för tidigt att bli föräldrar. Vi lekte vuxna. Vårt förhållande blev allt mer infekterat och destruktivt. Men det sista jag skulle göra det var att låta dom få rätt. Dom med blickarna. Jag skulle kämpa för min familj. Jag skulle göra allt i min makt för att hålla ihop kärnfamiljen! Om det så innebar att sköta både hushåll och barn och samtidigt hålla käft. Husfriden mina vänner, husfriden. Och så länge det såg bra ut på håll så kunde jag nöja mig med det. Jag ville bevisa för världen runt i kring att jag klarade av mitt ansvar som mamma – mitt ansvar att vara en familj.

 

Men ack så fel jag hade. Nu vet jag att föräldraskapet inte hänger samman med kärnfamiljen. Nu vet jag att den där ytan inte är så viktig. För viktigast av allt är barnen. Och att hålla ihop ett öppet sår – som vår familj då var, är inte något som man gör för barnens skull. Det bästa jag kunde göra för mina barns skull det var att börja om på nytt. Vi tre. Det var jobbigt. Jobbigt som fan. Jag tror att det tog mig runt två veckor att sörja min dröm. Min dröm om kärnfamiljen. Jag satt på en stol i mammas och pappas kök och stirrade i väggen. Och så grät jag. Inte för den förlorade kärleken. Den var död för längesedan. Jag grät för att jag hade misslyckats. Och för att jag var rädd. Jag har nog aldrig känt mig så liten. Men den tiden var viktig. Jag behövde tid att sörja.

 

När två veckor hade gått så torkade jag tårarna och började sakta men säkert bygga upp ett nytt liv tillsammans med mina barn. Små men viktiga steg. Jag är otroligt glad över att jag har gjort den här resan. Jag har gått stark ur något som jag från början trodde var min död. Och för mina barns skull är det här det absolut viktigaste jag har gjort. 

 

Där och då är det svårt att förstå meningen med det hela men ge det tid. Och se tillbaka. En separation är slutet på något men också början på något nytt..

 

 Och för guds skull – länge leve familjen i ALLA olika sorters konstellationer!

 

 

 




Postat av: Marlene

Man får sörja och det måste få vara jobbigt. En dag är man ur skiten, starkare än någonsin. Livet kan bli riktigt bra, även om det kanske tar lite tid. Det blev det för mej och jag är säker på att det blir det för dej också :-)

Svar: Precis! Helt rätt :)
sophie

2012-11-22 @ 13:53:57
URL: http://fdensammamamman.blogspot.com/
Postat av: Fröken A

Word sister!!

Svar: Yeeah! B-)
sophie

2012-11-22 @ 20:59:12
Postat av: Kristina

Oj, jag rös när jag läste ditt inlägg. Kan verkligen leva mig in i hur du kände där... Jag är verkligen impad över hur stark och positiv du är! Du har jättefina barn och verkar vara en fantastisk mamma. Jag läser just nu mitt andra år till grundskolelärare(F-3) så det var lite kul att jag hittade in till din blogg av den anledningen också. :)

Svar: Hej Kristina! Vilka fina ord, det värmer :) Välkommen hit! Just nu är bloggen inte den mest uppdaterade pga flytt till ny stad mm men snart så ska det väl bli lite fart här :)
sophie

2012-12-05 @ 13:58:30

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: