Världens vackraste!

 
 



"D.u h.a.r p.l.a.t.s 4.5.3 i k.ö.n..."

Allas vår älskade försäkringskassan ni vet..
 
Nu ska ni få ett chockerande erkännande. Jag har aldrig ansökt om föräldrapenning på nätet. Jag som är SÅ i framkant med dagens teknik och dyl. Höhö. Var. Jo, jag har ju kört ansökan med snigelposten förstår ni. Pinsamt. Min kollega såg ut som ett frågetecken när det slapp ur mig. Stenålder! Men nu mina vänner, nu har jag slagit på stort! Men ett tungt jäkla lass VAB:dagar i bagaget så bestämde jag mig för att det var dax. Jag har för första gången ansökt om föräldrapenning via nätet. Och GUD, HERRE, JÖSSES vad smidigt det var!
 
Vilket leder oss in på nästa tanke den här eftermiddagen; har jag blivit pensio? Alltså pensio som i pensionär? Vid 27 års ålder kan jag konstatera att jag ju faktiskt inte "hänger mä". Vad fan är det min 10 år yngre syster taggar egentligen när hon instagrammar? Vad fan är det för mode som gäller egentligen? Cammo? Jag fattade inte ens att det varit ute. 
 
Men jag ska inte lipa för de. Jag hänger ju med i så mycket annat. Ja, bland annat har jag en jäkla koll på hur man på bästa sätt parar ihop rätt strumpor med varandra. Jag är också väldigt duktig på att diska och göra rent dom där muggarna som man förvarar tandborstar i ni vet? Och så ska vi inte glömma min utomordentliga förmåga att sträcka tillskrynklade lakan! (Vem vill sova i en lakanskorv?)
 
Ja, för övrigt händer det inte så jättemycket här just nu förutom de vanliga krämporna och ojandena. Jag och D lyxade till det med en miniweekend i Linköping i helgen som gick. Vi var barnlediga, vilket inte händer allt för ofta. Det var helt underbart att få komma bort lite. Sweet sweet miljöombyte. Badkar, bubbel, morgonrock, kingsize bed, shopping, prat och god god mat ♥ Det behövdes! Vi konstaterade att helger som dessa skulle man unna sig lite oftare.
 
 
 



Vårt nya företag ♥

Då var bacillerna in da house igen. Surprise surprise. Jag gick i princip till jobbet och vände imorse. Jag blev dunderförkyld igår kväll och imorse kändes mitt huvud som mosad vitkål. Vitkålshuvud alltså. Ja, ni fattar.. Skit samma. Hur kul är det att läsa om det här egentligen? Sjukbloggen? Där har vi det! Min nya nisch. 
 
 
Hur som helst så rullar ju livet ändå på. Trots baciller och skit. D har börjat med nytt jobb och har därför jobbat lite kvällar. Idag såg dagen ut som så att jag hämtade minstingen på förskolan vid halv 3, och sedan har det varit full rulle fram till för 10 minuter sedan. När jag parkerade min trötta mammarumpa i soffan. Efter första hämtingen, åkte jag och hämtade sonen på fritids, hem med två av barnen, peta i mellis, åka till skolan för utvecklingssamtal med dottern, hem, laga mat, åka och lämna två barn på taekwondo, hämta den äldsta från dansträning, åka och handla med två av barnen i bilen, hämta de resterande två från taekwondon... jag blir helt snurrig bara av att försöka beskriva det här. Jag undrar: hur fÄn får Mirka och Tina ihop vardagen? (Familjen Annorlunda-supermorsorna ni vet!). 
 
Jag tycker numera att fyra barn känns fullt normalt. Men. Det ÄR ett företag. Och det företaget kan vi kalla för:  Älskade Familj ♥ 
 
 
 
 
Att jag inte skulle vara värd en påse av den nya
turkiska pepparn' finns inte på världskartan! 
 
 
 
 
 
 
 



Stenålderschocken och äppelpajmissbruk!

 
Varför inte störa ordningen denna lördag och slå till med några rader här? Jojo minsann, hon har bloggångest. Japp. Vafan ska man skriva nu då? Tidigare har jag ju gnällt av mig rätt rejält på mitt singelliv och så har jag i jämna doser puffat ut min kamp för den STARKA ensamstående mamman! Men nu då? Hon finns ju till viss del fortfarande där. Jo för när man har levt ensam så länge så blir man van att göra alltid själv. Jag hamnar lätt i den fällan. Jag blir lika chockad varje gång min sambo kliver in och tar tag i något. Vi kan kalla den stenålderschocken. Inte direkt jämställt. Från superwomen slungades jag bakåt en hel massa år i tiden och intog rollen som hemmafru i vårt gula fina radhus?
 
Äsch, jag växer nog in i den-starka-sambon-som-vågar-dela-hushållsarbetet-rollen så småningom. Ingen panik ingen panik..
 
Hur som helst så tror jag att det är lättare att blogga när man är lite missnöjd, mår lite dåligt, eller behöver lite extra pepp. Eller ja, så var det nog för MIG. Så min numera vanligt förekommande tysta blogg kan ni tolka som att jag har det för bra helt enkelt? Haha. Make no sense. Men jag vill försöka hitta nerven i att blogga happy också. Jag vill ju. Jag har tom. funderat på att ladda upp systemkameran... wööw. Stort.
 
Vi är ju överrens sen tidigare om att jag måste skaffa mig ett intresse - att stå och baka äppelpaj varje dag kommer ingen bli lycklig av när jag slutligen RULLAR nerför radhuslängorna. Nej, det är ju skriva som jag gillar att göra ♥
 
Om jag bokar in bloggandet i kalendern då? Då har jag ingen utväg. Kalendern är min gud,
min bibel, min livsuppehållande kind of thing..