Barn är ett folk..



Vilja har ett nytt husdjur. Viktor heter han. Han är en papegoja. Han äter solrosfrön och lördagsgodis. Vilja har byggt ett helt hem åt honom av en kartong. Där bäddas han ner på kvällen. Ibland tar hon upp honom och gosar lite. Vem har sagt att pärlplattor inte kan vara gosiga? 

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.. <3



Tankar energi


Min vän Fröken A har funnit kärleken. I Nyköping. Kan ni förstå vilken lycka? Igår kunde vi spontandejta med långlunch på stan. Like back in the days! Till och med barnen var nöjda och kunde stillsamt catch up. Awesome! Jag är så glad för hennes skull. Och så är jag ego. Glad för min skull. Jag hade velat importera många nära och kära bort till Nypan. Det är en liten stad men det finns plats för oss alla. 

Annars har jag hängt på skoldisco, lagat gomiddag, bakat bullar (födelsedagar coming up!), fyndat löparskor, spelat fotbollsspel och städat i skrymslen och vrår. Someone likes bubbles.. Just saying! 

Skoldisco är rätt trevligt ändå. Två timmar att prata loss med andra discomammor. Och Vincent och Vilja var helnöjda. Vilja, i glittervåfflat hår, höll på att somna på SnowRacern hem. Trots två burkar läsk. Vincent berättade mäkta imponerat att han hört en pojke säga att han druckit SEX burkar läsk. Kanske var det samma pojke som tyckte att han kände sig lite full? Inte var det pojken i sammetsväst som dokumenterade hela discot med sin IPhone i alla fall. Han hade fullt upp. Två timmar mörker och skrik. Kanske var det pojken som fick en smocka på ögat? Man ska akta sig för att anklaga andra för att ha dansat och pussat ens tjej. Det var inte alla som fick dansa med tjejerna. Killarna ville gärna dansa tryckare berättade Vincent. Men det var svårt, för tjejerna ville inte. TROTS att killarna mutat med pengar. Nej, de är inga ekonomer de där tjejerna. Inte killarna heller för den delen. 

Jag känner att jag lyckats tanka energi den här helgen. Det är en härlig känsla. Att baka vaniljbullar till tonerna från Norah Jones kan vara sådan terapi? Det är min meditation. 






Gänget från förr 






Recension av vinterkläder från The North Face


Vincent är så fin i sina nya vinterkläder från The North Face. Grönt är skönt och LÄTTA men varma vinterkläder likaså. Kläderna är alltså helt otroligt lätta. Jag är imponerad. Vincent spelar fotboll året runt och han har inga som helst problem att röra sig i vinterkläderna, vilket man annars hade kunnat tro. Den löstagbara fleecen kommer kunna användas i vår och i höst. Den får nog följa med i campingpackningen för kyliga sommarnätter också. Vincent låter hälsa tummen upp! 

Nu när snön (äntligen) är här och ytterkläderna är blöta när barnen kommer hem från fritids så är jag lycklig över att Vincents kläder torkar snabbt. Simple as that men nog så viktigt. 

Och inte en enda gång har han klagat över att han fryser :) Vincent går på utefritids och bra ytterkläder är ett måste. Det ska bli spännande att se hur kläderna håller för att ärvas av lillasyster när vintern är över. Jag hoppas! 

Tack #thenorthface ! 



Den där minen



Ibland händer den. Den där minen. När vi var i Ungern och hamnade på haket Kiskakuk. Eller som sist, när man får en sån där inbjudan på Facebook till en sluten grupp? Man blir helt till sig! Undrar vad det kan vara för något top secret som JAG ska få ta del av? Woop woop! Kan det vara någon variant av Odd Fellow Women social media....? Har alltid undrat vad det där Odd Fellow är? När jag var liten trodde jag att det var gubbar med hög hatt som satt i ring och drack varm choklad. Tänk Hogwartsstyle. Trollkarlar. Jag tror det fortfarande. 

Hur som haver, den där minen? Jo. När jag inser att gruppen riktar sig mot mammor som vill gå ner i vikt. Eh? Somebody thinks I'm fat.. Tack som fan för den inbjudan! 

(Förlåt min kära vän C som står för denna inbjudan. Jag var tvungen. Det var lite kul.. Jag ska nog hitta en rolig grupp att bjuda in dig till.. mohaha! LOVE / Sophie). 





Status Januari

Januari. Say no more. Det är nu man bara vill snabbspola fyra månader framåt. Tre i alla fall. Fy fy fy!! Jag FÖRBANNAR de här månaderna. Inget att se fram emot. Långt as hell. Svinigt kallt. Mörker mörker. Grått grått grått. 

Det suger själen ur en'. Jag går ner mig. Känner ni? Eller är ni såna där hurtiga små djävular som gnor helgens uuuuunderbaaara skidåkning i fejset på era arbetskamrater på måndag morgon? Ni har knappt torkat bort blåbärsoppan ur mungipan.. 

Och där sitter jag. Egentligen helt nöjd med helgens huvudaktivitet: soffan. Tills de där hurtiga spräcker min bekvämlighetsbubbla. Det cyklas till jobbet ska ni veta. I snö, vind och minusgrader. Jajamensan! Inte jag. De andra. 

Plötsligt hör jag min mun forma orden "Jag åker bil till jobbet". Fan. Tabbe. Alla vet ju att jag bor bara fem minuter bort. Jag försöker rädda upp situationen med det fräsiga argumentet "jag förtjänar det!". Jo hej kokosboll. Jag har släpat barn och vagnar och matkassar rakt genom Eskilstunas ghetton årstid efter årstid. I piskande höstregn, ökenhetta och svidande kyla. Jag tycker på allvar att jag förtjänar att använda min bil efter att jag köpt den. Om så för fem minuter. Helt ologiskt. Jag ljög nog lite oxå. Egentligen avskyr jag bara kyla. Helt logiskt, 

På vägen ut från personalrummet slår det mig! Jag har ju varit på badhuset i helgen! Ååh!! Varför sa jag inte det? Ni fattar?! Sportig as hell..(!).

Se nedan: min tillvaro just nu. Min gå i ide-drift går på högvarv. 










Present från en elev






Pepp i kylan!

 
 
 



Nyår












Att ta sig samman


Familjen. Det är mitt allt. Det är vad jag lovat mig själv att lägga min tid på. Mina kontakter i bloggvärlden bombar med juliga och ny start på året-uppdateringar. Jag kände att det var dags att höra av sig. Göra mitt avtryck i den andra världen. Sociala medier- världen. 

Tiden innan jullovet var den tyngsta på väldigt länge. Två barn som mått dåligt. Något som de aldrig förtjänar. Men det är ett faktum. De växer. Blir äldre. Klokare. Plötsligt försöker man finna ett logiskt resonemang kring den där frånvarande pappan. Han har, är och kommer säkert alltid att vara frånvarande. Dyka upp ibland för att sedan försvinna. Det är något som vi och framförallt barnen måste lära sig att hantera. Det är lättare än vad man tror för små tunna axlar att ta på sig stor tung skuld. Vi är ute på djupt vatten. En desperat vädjan till BUP. Hjälp! Och vad blir resultatet? En trött psykolog som via telefon ger mig det briljanta tipset att rama in ett foto på pappan. Tack som fan.  Vilken respons! Här står jag maktlös till tusen och ser på hur mina barn tar ut sin sorg på olika destruktiva sätt. Och en psykolog ber mig rama in ett foto på barnens pappa. FÖR DET HAR JAG JU ALDRIG GJORT! Jo. Det är klart jag har. Men det spelar ingen roll. Jag citerar ett av mina barn "nej mamma, jag vill inte ha ett kort.. Du vet ju vad som händer. Jag blir bara mer ledsen". Jag hade behövt mer än det briljanta tipset. Men icke. Men tack vare stöd i närheten har vi andra trådar att dra i och förhoppningsvis är bollen i rullning för att resultera i något konkret efter jullovet. 

I samband med detta hade jag en lite omtumlande period på jobbet. Troligtvis för att jag var så ur balans med allt på hemmaplan. Känslor blir så förstärkta när det det blir för mycket. För mycket. En nära vän berättade om hur hon hade jobbat. Och jobbat. Och jobbat. Tills hon klappat ihop. Men hon märkte inget. Det var ju så kul? Jag kan känna igen mig i det där. När man älskar sitt arbete och man njuter av att göra allt perfekt. Då är det svårt att känna av den där nyttiga balansen. Jag måste bli bättre på den. 

Innan jul kämpade jag HÅRT med att hålla ihop mig själv. Åter igen, det var för mycket. För mycket känslor i omlopp. Men jag lyckades. De där sista veckorna kändes som ett maratonlopp där jag var otroligt målinriktad: ta dig samman! Håll ihop till jullovet! Jag klarade det. Störtade in i ledighet och julen som jag älskar så. Som om det vore magi så var all känslomässiga stress som bortblåst. Det var det som behövdes. Tid. Tid för mig och familjen. Jag är mer i balans och framförallt mår mina barn bättre. De behöver också tid. Utan stress och press. Och så har de fått träffa sin pappa under julen. Det hjälper. Om så för en liten stund. 

Vi har betat av magsjuka, influensa och kräksjuka - de heliga tre! Och vet ni? Det spelar ingen roll. Jag älskar ändå den här ledighetens magiska inverkan. Lite magsjuka? Vad är det? Till skillnad mot ett blödande hjärta. 














Julen firades i Eskilstuna hos mina päron. Bästa julklappen fick vi från mina föräldrar: Vaccination mot TBE för hela familjen. Tack älskade mor och far! Ett annat lyckligt moment är syrrans nyhet: hon kilar stadigt! Hihi.. Jag är så lycklig för hennes skull :)