Att ta sig samman


Familjen. Det är mitt allt. Det är vad jag lovat mig själv att lägga min tid på. Mina kontakter i bloggvärlden bombar med juliga och ny start på året-uppdateringar. Jag kände att det var dags att höra av sig. Göra mitt avtryck i den andra världen. Sociala medier- världen. 

Tiden innan jullovet var den tyngsta på väldigt länge. Två barn som mått dåligt. Något som de aldrig förtjänar. Men det är ett faktum. De växer. Blir äldre. Klokare. Plötsligt försöker man finna ett logiskt resonemang kring den där frånvarande pappan. Han har, är och kommer säkert alltid att vara frånvarande. Dyka upp ibland för att sedan försvinna. Det är något som vi och framförallt barnen måste lära sig att hantera. Det är lättare än vad man tror för små tunna axlar att ta på sig stor tung skuld. Vi är ute på djupt vatten. En desperat vädjan till BUP. Hjälp! Och vad blir resultatet? En trött psykolog som via telefon ger mig det briljanta tipset att rama in ett foto på pappan. Tack som fan.  Vilken respons! Här står jag maktlös till tusen och ser på hur mina barn tar ut sin sorg på olika destruktiva sätt. Och en psykolog ber mig rama in ett foto på barnens pappa. FÖR DET HAR JAG JU ALDRIG GJORT! Jo. Det är klart jag har. Men det spelar ingen roll. Jag citerar ett av mina barn "nej mamma, jag vill inte ha ett kort.. Du vet ju vad som händer. Jag blir bara mer ledsen". Jag hade behövt mer än det briljanta tipset. Men icke. Men tack vare stöd i närheten har vi andra trådar att dra i och förhoppningsvis är bollen i rullning för att resultera i något konkret efter jullovet. 

I samband med detta hade jag en lite omtumlande period på jobbet. Troligtvis för att jag var så ur balans med allt på hemmaplan. Känslor blir så förstärkta när det det blir för mycket. För mycket. En nära vän berättade om hur hon hade jobbat. Och jobbat. Och jobbat. Tills hon klappat ihop. Men hon märkte inget. Det var ju så kul? Jag kan känna igen mig i det där. När man älskar sitt arbete och man njuter av att göra allt perfekt. Då är det svårt att känna av den där nyttiga balansen. Jag måste bli bättre på den. 

Innan jul kämpade jag HÅRT med att hålla ihop mig själv. Åter igen, det var för mycket. För mycket känslor i omlopp. Men jag lyckades. De där sista veckorna kändes som ett maratonlopp där jag var otroligt målinriktad: ta dig samman! Håll ihop till jullovet! Jag klarade det. Störtade in i ledighet och julen som jag älskar så. Som om det vore magi så var all känslomässiga stress som bortblåst. Det var det som behövdes. Tid. Tid för mig och familjen. Jag är mer i balans och framförallt mår mina barn bättre. De behöver också tid. Utan stress och press. Och så har de fått träffa sin pappa under julen. Det hjälper. Om så för en liten stund. 

Vi har betat av magsjuka, influensa och kräksjuka - de heliga tre! Och vet ni? Det spelar ingen roll. Jag älskar ändå den här ledighetens magiska inverkan. Lite magsjuka? Vad är det? Till skillnad mot ett blödande hjärta. 














Julen firades i Eskilstuna hos mina päron. Bästa julklappen fick vi från mina föräldrar: Vaccination mot TBE för hela familjen. Tack älskade mor och far! Ett annat lyckligt moment är syrrans nyhet: hon kilar stadigt! Hihi.. Jag är så lycklig för hennes skull :) 






Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: