Vi skiter lite i döden..!

 
Eskilstuna tur och retur - barnen har varit på kalas för gamla grannvännen som fyllde stort. Åtta år! Det är så härligt att se när barnen kommer ihop. Ett år? Vad är det? De är lika bra vänner som förut. Visst ses vi med jämna mellanrum men inte som förr. Då sågs vi nog nästan varje dag. Gick det två dagar så började det kännas konstigt. Gick det en vecka så blev man knäpp. Gud vad jag saknar dom! Det borde vara lag på att man får plocka med sig sina grannvänner när man flyttar. Punkt. 
 
Medan barnen kalasade så fick jag spendera tid med min mamma. En kopp te. Mor och dotter. Ett sällsynt moment ♥ Jag älskar henne så. 
 
Mitt barndomshus är nu sålt. Det känns lite vemodigt. Men fy så bra mina päron kommer få det i stan. De har redan acklimatiserat sig väl. Pappa hänger på kvarterskrogen och mamma slirar runt stan med sin nyiköpta Mini Cooper modell större. Det är härligt att se hur de trivs så bra. Jag menar, efter att ha levt som lantisar de senaste 20 åren så blir man ju lite orolig inför en sån här förändring..
 
 
Old VS new!
 
 
Något av dagens roligaste var att träffa på en hel drös av gamla elever. Åh så jag tänkt och saknat dom. Jag lovade att hälsa på. Det där har gnagt ont i mig. Jag höll inte vad jag lovade. Det är inte så lätt. Livet rullar på här och semesterdagarna..? Vad är det? När jag har lov så har de också lov. Det där kommer jag aldrig komma till ro med i mitt samvete.
 
Och så var det All helgona. Vi satsade på Halloween istället. Barnen klädde ut sig och "trick or treata" sönder grannskapet. Och vips så fick jag tvätta ifred. Perfekt. Jag brukar tända ljus på mormors grav på All helgona. Men de senaste året har döden kommit så nära på något sätt. Det är lite skönt att skita i det. Jag tänker så mycket på er ändå. Alla ni som gått ur tiden. Och det tror jag att ni vet ♥
 
Näe fy fan. Jag såg galan Tillsammans mot cancer ihop med barnen. Vincent konstaterade: Det här är inte bra för dig mamma. Nej, det är det fan inte. Vi skiter lite i döden ett tag tycker jag. Sopar den under mattan. Det är skönt. Jag vill bara bädda in oss i en enda stor kärleksbubbla. In med er! Där ska vi bara fluffa runt i all evighet. Jag och min familj. Våra barn. Våra nära och kära. Jag och Daniel ♥
 
 
 



131012 - En kärlek. Vi ska gifta oss!

Det finns en till anledning till att jag varit lite frånvarande. Jag har haft fullt upp med att sväva på rosa moln. Äntligen kan jag droppa nyheten: jag har haft fullt upp med att sätta ring på fingret. Vår romantiska weekend förra helgen ni vet? Vi förlovade oss. Och nu är det officiellt. Men vi ville berätta för alla våra barn först. Och de blev glada. De resonerar så att när vi gifter oss så blir vi en riktig familj! Underbart. 

 

Jag är typ världens lyckligaste just nu. Vi hör ihop. Han och jag. Och det här är ett fantastiskt romantiskt statement. Som sagt: I'm alive and in love. 

 

Och nu är vi på väg mot storstan igen. Jag och alla barn. Daniel jobbar. Vi är inbjudna till ett event med Skylander SwapforceSkansen. Barnen är heltaggade. Jag är chockad över tågpriserna. Så allt är nog som det ska.

 

 



En kyss vid Donau

Hello darlings! Hoppas ni hållt till godo med lite repriser på bloggen i förra veckan. Nu har jag landat hemma i vardagen igen. Bland barn, storkok och tvätthögar. Borta bra men hemma bäst. Men OM ni bara visste HUR bra vi haft det?! Att för första gången få spendera en hel vecka tillsammans med den man älskar.. bara den. Det är faktiskt lite magiskt..
 
Och Budapest var helt fantastiskt! Åk dit! Jag ska senare försöka mig på en liten reserecension tänkte jag. En  del av er har följt mig på Instagram och förhoppningsvis har jag lyckats förmedla den underbara känslan den här resan har gett mig ♥
 
 
 
 
 



Pärlbröllop

Mina päron är så coola. Vid det här laget har de passerat 50-årsstrecket men de håller sig unga, fräscha och KÄRA ♥ I förra veckan firade de 30 år som gifta - pärlbröllop! Hur ballt som helst. Dom är mina kärleksförebilder utan tvekan. Hur som helst firade dom kärleken med en resa till varmare breddgrader. Självklart tog vi emot på flygplatsen och överraskade med skumpa och sommarblommor i bukett. Vidare släpade vi hem dom på skål, te och tårta. För vissa saker ska man bara fira. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Familjen Tajkons första hippiesemester

Okej, vi är hemma. Hela familjen samlad i vårt ljusgula radhus som efter några dagar i tält känns väldig rymligt (en värd orsak att trycka ihop familjen i tält bland vattedunkar, myror och gasol!). 
 
På det stora hela så har vi haft det himlans bra! Första dagen var tuffast. Premiärernas premiär. Jag hade jobbat och var skittrött. Vi kom fram sent. Efter att ha virrat runt i packyra på hemmaplan X antal timmar. Vi hade ingen rutin på tältet och jag och D blev osams mitt i lägersättningen. Vi hade svårt att sova. Jag var nervös. För vad?? undrade D. Galna gubbar, sommarfulla ungdomar, yxmördare, häxor..!? inte fan visste jag exakt VAD jag var rädd för men jag hade en gnagande nervositet i magen. Tältat har jag ju gjort förr men fricamping är något helt nytt. Dagen efter första natten kändes allting mycket bättre när vi vaknade upp  på kanske ett av jordens vackraste platser med havet som granne och fågelkvitter som maxade tandborststunden. Vi åt frukost med självaste moder jord som bordsdam, duschade i det fria och gjorde oss midsommarfina. Jag band kransar till barnen och sedan packade vi ihop vårt tajkonläger för att dra vidare mot Trosa och Tullgarns slott för att beblanda oss med andra midsommarfirare. I samma stund som vi lämnade vårt första campingminne bakom oss så insåg vi att vi hade smällt upp vårt tajkonläger mitt i ett naturreservat med rådande campingförbud! Well, tacka fan för att det var VACKERT! Typiskt oss. Men lite rookiekriminalitet kan man väl ha överseende med?
 
 
 
 
 
Midsommarlunchen tillagades på gasolkök och serverades i bakluckan då regnet hängde i luften. Det blev nog vår minst avancerade midsommarafton hittills men den kammar hem hög poäng i mysfaktor. En promenad runt slottet. Barnen kastade sten i havet och innan vi åkte vidare sulades även midsommarkransarna ut till havs under glädjetjo och tjim. Tur de, för det avvtog lite känslan av att det skulle vara någon begravningsritual vi höll på med. Nöjda med en midsommar i miniformat rullade vi mot Norrköpings trolskt sagolika skogar och dalar. Att åka längs med kusten vid Getå är också helt magiskt. Tips tips! Inte långt därifrån ligger Kolmården som blev vårt andra stopp. Vi grillade. Det blev sent. Vi sov som små grisar. Hela stora familjen! På morgonen tog vi det lungan.
Rostade bröd på grillen till frukost och medan barnen lirade boll, hela ligan uppstyrda med svart underställ, kunde jag och D avnjuta lite campingkaffe på bästa sätt. Och det var där sambon knäckte ideen om att vi skulle ta oss till Västervik. Barnen hittade till lekparken och vi tankade dom fulla med glass innan vi rattade söderut. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Västervik! Ett helt fantastiskt ställe! Så vackert. Vi slog till på Lysingsbadet och jag vågar nog säga att det var bra mycket bättre än en turistvecka utomlands på ett turistställe. Här hade vi en resort som var top notch med riktig utlandskänsla. Fullt ös med aktiviteter för barnen om man ville, sandstrand, hav, klippor, pool, grymma lekparker, grillplatser, utrymme för att socialisera, utrymme för anonymitet, lekkompisar, barnfamiljer, ungdomar, pensionärer. En salig blandning. En bra mix att plocka russinen ur kakan från. Det var med övertygelse om att hit kommer vi snart igen, som vi lämnade Västervik. Trodde vi. Innan vi hann komma ur stan så strejkade bilen och vi fick gott acceptera läget att bli kvar ett tag till. En snäll överåldersgubbe hjälpte oss och vips så satt vi på ett vandrarhem. Utan bil. Som tur var så höll barnen sig nöjda. Och vid det här laget var vi ganska vana vid tajkonlivet så att trycka ihop sig sex pers i tre sängar var nemas problemas. Barnen börjar bli vana resenärer och finner sig till rätta var vi än befinner oss. 
 
Ändå till vår lycka kunde verkstaden till sist fixa bilen och vi kunde ta oss hem. Just NU känner vi oss lite mätta på 
Campinglivet och vi uppskattar det vi har här hemma väldigt mycket. Men vi är helnöjda med vår minisemester. Jag vill tro att det här är ett sådant minne som barnen kommer ha med sig länge. Vadå töntigt att campa? Det är as hardcore och ballt! Och hela familjen blir engagerad. Perspektiv byts och man lär sig uppskatta det lilla.
 
 
 
 
 
Den här semestern i underställ, bland sovsäckar och plastiga vinglas, med campingfrilla och naturen som sällskap har utan tvekan fört oss närmare som familj. Vi har lärt oss mycket om varandra som vi säkerligen inte hade lärt oss i rummet på ett flashigt hotell. Tänka sig! Att lite campsport skulle stärka kärleken i familjen så ♥
 
 
 Numera jäkligt kitade campare med foppa, myggarmband och allt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Nassim gjorde Nyköpings skolavslutning!

Det är något speciellt med skolavslutningarna här i Nyköping.  Från att komma från Eskilstuna där man knappt får sjunga Den blomstertid nu kommer för den säkerligen är för svensk så kommer vi hit där flera skolor går ihop och gör en minnesvärd avslutning med hög klass för alla sommarlovsugna kids. Avslutningen hålls på Vallarna vid Nyköpings hus. Skolorna tågar in efter svenska flaggan i täten. En orkester spelar och föräldrar och barn stämmer upp i flera sommarklassiker. En skola bjuder på underhållning och sedan toppas det hela med Nassim, från Bolibompa! Han entrar scenen och talar om för barnen att han faktiskt GILLADE att gå i skolan.  Han lyfter skolan i barnens ögon och mitt lärarhjärta tar ett extra skutt! Han bjuder på sig själv,  sjunger och dansar. Får igång barnen i rörelse till något som går "Hej jag heter Bengt,  jag har fru men inga barn.." han sjunger en låt om att trumma och får varenda mormor och farmor i publiken att börja gunga i takt.  Han avslutar med en sång om "att gå ut på internet är lätt som en plätt" och varenda unge skriker sig hes. Som en modern Mora Träsk skulle jag vilja beskriva det. Fantastiskt och helt genialiskt.  
 
Samtidigt som vi i början hälsas välkomna som mammor, pappor, plastmammor, plastpappor och mor- och farföräldrar och jag känner ett lyckorus över den överraskande moderna öppningen så avslutas det hela med nationalsången helt enligt tradition. 
 
HISS för gårdagen helt enkelt!  Hemma rundade vi av det hela med jordgubbstårta och barnbubbel ihop med mormor och moster Ebba ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Graderingen

Både Vincent och Vilja klarade graderingen igår.  Vilja fick kämpa med att krossa plankan som var det sista momentet men till sist grejade hon det och då fick hon applåder!  Mitt lilla hjärta ♥ En krigarprinsessa? Tänk den där gången jag försökte få med henne på en balettkurs.  Tji fick jag! Hon satt med armarna i kors och tvärvägrade.  Det skulle till taekwondo för att få henne nöjd helt enkelt. 
 
 
 
 
 
 
 



En 8åring i huset! Grattis min älskade unge ♥

 
 
 
 
 
Idag är det 8 år sedan han kom till världen. 8 år! Det är helt galet vad tiden går fort. Klyschigt men sant ♥ Och SOM han har längtat. Till den här dagen. Själv hade jag önskat att få stanna tiden en stund. 
 
Vilja och jag sjöng för honom imorse. "Ååå! Jag undrade när ni skulle komma! Jag har varit vaken jättelänge!" sa han. Jag tror honom. Han lär nog vara trött i skolan idag. Jag minns de där spända förhoppningarna som man bar på dagen innan man skulle fira sin födelsedag. Sin alldeles egen dag. Världens centrum.
 
Vi hade gjort upp innan om att ett paket skulle få öppnas på morgonen. En One Piece (well, inte äkta men nog så tuff och mysig) gömde sig i paketet. Som han önskat ♥
 
Efter skolan väntar fler presenter passande en 8åring. Men ingen tårta. Killen i fråga har fått för sig att han inte gillar tårta. Men bulle och kaka är beställt. Jag gillar att han går mot normen. 
 
 
 
 
 
 

Jag bjuder på en liten videoklippskavalkad av Vinnie - dagen till ära 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Känslodrypande - Första skoldiscot

 
En lång kö med förväntansfulla barn tornar upp sig i kvällsmörkret. En hel vecka har de längtat. Guldtian håller de hårt i handen. Det är deras biljett in till det där de längtat så mycket efter. Med fokuserad blick och utan ett ord, betalar de i "kassan". Klatsch! - den obligatoriska stämpeln på handen. Nu är det fritt fram. Ljudnivån är hög. Barn som tjoar och tjimmar. Vi får hänga av oss ytterkläderna i ett omklädningsrum. Så många barnskor huller om buller har sällan skådats. Och så entrar vi dörren. In i gympasalen. Det är mörkt. På den stora väggen blinkar olika mönster i glada färger. En av de senaste hitlåtarna spelas på hög volym. Basen killar i kroppen. De står stilla. Tar in. Wow-effekten är ett faktum.
 
Små pojkar i bakåtvänd keps och hängbralla dansar Gangnam Style. Små flickor i puffpuffklänning och handväska trippar runt två och två. På bänkar sitter barn och underhåller sitt sockerintag. Och så "kiosken". En hjord av barn viftar med 20-lappar och går loss på cola och pingvinstänger.
 
De som är mina, scannar av hela salen. Där! Där hittar de sina kompisar. De ger sig iväg. Likt fågelungen som lämnar boet. Mamman får sätta sig på en bänk. Hon minns tillbaka. Flashback. Det var väl ändå inte så längesedan? Inte så längesedan hon själv fick det där pirret i magen av en stämpel på handen, danstävling och sura tefat mot tungan? Hennes tillstånd är smäktande, känslodrypande och gråtmilt. När slutligen  t.r.y.c.k.a.r.e.n  kommer bjuder dottern upp henne till dans. Hennes barn är så stora nu men samtidigt så små ♥ Hon är rörd.
 
 
 
Finklädda barn inför det stora stundande DISCOT 



Ett gott nytt år! Kort men nödvändig summering.

 
 
Här hemmafixas det hela dagarna. Ledigheten springer förbi. Men det är härligt att få ordning. Ikväll firar vi in det nya året. Vi smygstartade med bubbel redan igår kväll. 
 
Det gångna året har bjudit på en hel del. Både ljusglimtar, exploderande hjärtan och lyckostunder. Men vi har även stått öga mot öga med helvetet himself. Cancern. Min mamma drabbades. Och även flera nära vänner. De är alla kämpar. Och det om något är värt att fira! Vi kastar bort det där svarta, fula och elaka hålet som ätit sig in i våra kroppar och blickar mot en ljus framtid tillsammans ♥ 
 
Jag tror 2013 kommer att gå i kärlekens tecken. Hur cheesy det än må vara..
 
Ta hand om varandra och lev livet. More is more. Vi har bara ett liv.
 
 
 
 



Kempo - gult bälte. Stolt mamma ♥

I torsdags gick Vincent sin sista gång på Shintai Kempo. Vad vi inte visste var att han då fick gradera sig till gult bälte. Jag var inte med med grannvännerna var på plats och filmade. Jag är så stolt över min krigare ♥
 
Och det blev ett riktigt bra avslut innan flytten. Nu letar vi runt efter något nytt i kampsportsväg här i Nyköping. Kempo finns tyvärr inte. Vi har läst på om Jujutsi men efter första dagen på nya skolan så hittade Vincent kompisar som kör Taekwondo och blev då självklart sugen på det. 
 
 
 
((Psst! En liten tävling för att fira första advent kommer att läggas ut under dagen, håll utkik!))



Första läxan

 
Vincent hade sin första läxa igår. En läsläxa. Han skulle läsa fyra sidor och det gick ju som en dans. Han läste för både mig och Vilja. Jag ställde frågor för att kolla läsförståelsen (hey lärarförälder!) och det var inga problem. Men det visste jag ju ♥ Ungen har ett helt stort sug efter att lära. Undra hur länge det kommer hålla i sig? Det här med läxor funderar jag mycket på för övrigt. Jag funderar på att skriva ett inlägg om bara läxor.. Vad tror ni om det? Det finns ju både för- och nackdelar med läxor och jag skulle behöva ventilera mina läxtankar! 
 
För övrigt mår jag sådär idag. Jag mådde bättre igår när jag friskanmälde mig. Hur typiskt är inte det? Men det är bara att bita ihop nu. Jag har fått antibiotika utskrivet och jag hoppas att jag blir bra snart!
 
Ha en bra dag hörrni :)
 





Fröken tandlös

Vardagen är igång och jag hann inte blogga igår. Det är full rulle nu. Barnen är fritidsbarn båda två. Det var inga som helst problem att lämna dom igår. Vilja var fullt övertygad om att Vincent skulle ta hand om henne. Det kändes skönt i mitt mammahjärta (storasyskon är ju helt fantastiskt praktiskt!). Innan första officiella fritidsdagen så tappade Vilja sin första tand (förutom den som tandläkaren dragit ut) och det hade ju inte kunnat vara mer lägligt "När man ska börja skolan så tappar man sina tänder. Som jag." Efter att jag hade hämtat barnen igår så berättade Vincent att han hjälpte Vilja i matsalen för det var lite svårt att skära maten "Så jag hjälpte henne att skära." sa min stora fina son som om det vore det mest självklara i hela världen.
 
Gud vad jag älskar mina vildingar.
 
 



Från mina föräldrar. Till mina barn.

Mina föräldrar har lärt mig mycket. Mycket har dom stött och blött med mig. Mycket har det gnällts. Många tårar. Men mina föräldrar har gett mig en uppväxt som jag skulle önska mina egna barn. Mina föräldrar har till stor del gjort mig till den människan jag är idag.

Det som jag har fått med mig från mina föräldrar, det som jag vårdar ömt, det som flyter i mitt blod och det som jag också vill ska fylla mina barn som självklarheten själv det är att älska. Att skratta. Att förlåta. Att inte stressa - kom hellre försent. Att hjälpa. Att vara generös. Att veta sitt eget värde. Att våga. Att släppa taget. Att njuta. Att hålla dom ni tycker om och dom som tycker om er nära. Att kramas. Att stötta. Att tro på er egen styrka. Att leva. 
 



Strandhäng med fina vänner

 
För några år sedan låg vi och strandraggade på gräsmatten vid Sundbyholms playa. Nu
trängs vi med de andra barnfamiljerna längs med strandkanten mellan hinkar, spadar, 
kissblöjor och tomma festispaket. Vad hände? 
 
Hela vänskaran samlas igen och vi konstaterar att det är fantastiskt att vi
kan ses allihopa på det här viset- Det blir mycket prat om barn, förlossningar
och amning. Vi tycker lite synd om S som inte har barn men hon är å andra sidan
barnens absoluta favorit. Tant S! 
 
Och jag nosar och klämmer bebis igen. Guud. Kan jag inte få behålla dom där bebisarna här hos mig?
Jag skulle alltid vilja ha en liten bebis på armen. Det är så naturligt. Sen när man ska ha dragkamp i
två timmar om att man visste måste ha på sig trosor under kjolen (och då är det inte mig själv jag syftar på!)
då är det inte lika gulligt längre.. Men likt förbannat är det en kärlek som inget rår på. Ingen trots i hela världen. 
 
Tack för igår älskade vänner! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Tillbakablickar

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Viljas sista dag..

 
Idag är en stor dag. Vilja går sin absolut sista dag på förskolan..
Hon längtar så mycket till skolan nu så hon hinner inte sörja så mycket. Men JAG!
Mamman! Hur ska JAG klara mig? Jag tvingas ju till att acceptera att jag inte har
någon bebis längre..
 
Att inte ha något barn på förskolan kommer att kännas konstigt.
I början kommer jag nog åka fel..
 
En påse med godis och ett fint kort som Vilja själv har gjort är inte så mycket men
det betyder något. Och jag har varit noga med att tala om hur nöjd jag har varit
med Viljas fröknar. Vi har haft turen att ha riktiga guldpedagoger omkring oss ♥
 
Kontakten med pedagogerna på förskolan kommer jag att sakna. Jag har kunnat anförtro mig till
dom har berömt mig i min föräldrarroll. Bara en sån sak! Både jag och pedagoger har
suttit och snyftat ikapp på utvecklingssamtal.
 
Den kontakten vill jag påstå att man inte får i skolan. Inte på samma plan.
Den personliga kontakten är mycket svårare där. Det är svårare för EN lärare att
kunna skapa de där relationerna till varje barns föräldrar. De barn som har svårigheter
och oro kring sig är ju de barn som får den tätaste kontakten till hemmet. Det är tragiskt att
det ska behöva vara så. Kontakten mellan hem och skola är lika viktig för alla barn och familjer.
Allt handlar om resurser. Man blir förbannad..
 
Hur som helst. Stort tack till Tunavallens förskola
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Skolavslutning x 2

Student- och avslutningstider.. Det fick mig att tänka på min egen student.
2005 var året. Vincent låg i barnvagn med en lagom snygg bild på morsan fastnålad i
sufletten. Där mötte han upp mig på skolgården ihop med resten av vänner och familj när
jag sprang ut. Han var sex månader gammal och jag sprang runt med bröstpump i handväskan.

Och nu 2012 så har vi precis firat våra första skolavslutningar tillsammans.
Han som elev och jag som fröken. Det känns ganska häftigt. Och jag kan
inte annat än tycka att det var ett himla bra planerande. Jag hade
nog inte kunnat gjort det bättre!



Vincent vaknar på skolavslutningsmorgonen och är redo att rocka..


Kvalitetstid. Frukost i lugn och ro. Bara vi två ♥









Solig lunch hos bästa grannarna






1:a-klassare to be!




Familjekonstellationer




Vi 3 mot världen. Många frågar om det. Förutom namnet på
bloggen så har jag det tatuerat vid nacken. Det är något som symboliserar en period
i mitt och barnens liv. När vi blev själva. Jag kommer alltid
att bära det nära mig. Så bra som vi har fått det hade jag aldrig kunnat drömma om.

Jag skulle kunna säga att Vi 3 mot världen var vår räddning. Jag insåg
att vi skulle få klara oss själva och ur det kom kraften.

Människan besitter så mycket mer styrka än man kan föreställa sig.

Jag ångrar inte en dag att vi levt ensamma. Varken för min
eller barnens skull. Vår familj innan Vi 3 mot världen var trasig, infekterad och skadlig.
 Visst är det tufft att vara ensam ibland. Dåligt med egentid. Vardagspusslande.
Vända på kronor. Tålamodstestande. Men vad betyder det i det stora hela?

Familjer som lever två föräldrar tillsammans har också sina problem.

Många gånger hakas det upp på hur familjen är uppbyggd. Fördomar.
Tänk om vi istället kunde se till hur harmoni, samspel och kärlek fungerar i familjen?
Oavsett konstellation.

Vi kanske inte behöva sätta etiketter på allt..


















Like a bridge over troubled water - älskade mamma





Jag har inte hunnit träffa min mamma LIVE idag så jag får väl
ge henne några bloggblommor på det här sättet istället. Som ni förstår har jag
ju världens bästa mamma. Det har väl alla? Utan henne skulle jag inte finnas. Utan henne skulle
jag nog varit körd för längesedan. Hon har lärt mig så mycket. Både den lätta och den hårda vägen.

Min mamma hjälper mig mycket. Hon vet precis NÄR hjälpen behövs och VAR.
Det är nog hennes sjuksköterskabeteende. Hon har sällan satt sig själv i första rummet
utan istället tänkt på andra och hjälpt. Hjälpt hjälpt hjälpt. Men hon har börjat prioritera sig
själv mer på senare tid och det är något som jag lär av henne. Att inte stressa. Ta vara på tiden och samtidigt
acceptera att man inte kan göra allt och man kan inte heller göra mer än sitt bästa.

Senaste halvåret har varit annorlunda. När livet örfilar dig i ansiktet. Ett wake up call.
Utan att säga för mycket så kan jag säga att mamma nu är sjukskriven och rollerna är ombytta.
Nu är det andras tur att tänka på henne. Hon mår bra men det har varit och är fortfarande en resa.
Tankar som legat långt bort har tänkts och livet har satts i perspektiv helt enkelt. Vemod.
I allt detta så förenas man andå och bygger nya broar.

Jag är så glad att jag har min mamma. Även om vi kan irritera oss till
max på varandra så kommer hon alltid att vara my BF. Best friend.

Jag älskar dig mamma - utan dig är jag ingenting









Tidigare inlägg